Thowelina

CONFUSION. Ibland blir jag ledsen utan att jag vet varför. Som idag, när tårarna rinner som ett vattenfall, från ingenstans. Det jag hatar mest är att jag inte har koll på mina känslor, när jag inte vet varför jag känner på ett visst sätt eller när det inte finns någon förklaring till mina mental breakdowns. På sista tiden har det i och för sig hänt en del, som har satt fart på min hjärna och mitt hjärta. Här om natten fick min pojkvän väcka mig för att jag låg och storgrät i sömnen till exempel. Jag kommer än ihåg vad jag drömde, men vissa detaljer vill jag inte berätta för någon och det kanske är just det som också tynger ner. Alla smådetaljer i vardagen och i livet som är jobbiga och som jag väljer att hålla helt för mig själv, måste jag också ensam gå och bära på. Utåt är jag nästan alltid den som går med ett leende på läpparna och har nära till skratt, men ibland frågar jag mig själv - hur mycket av det är egentligen äkta? Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att det inte alltid är 100%. En stor del av mitt liv har jag levt i en osäker bubbla, men som jag börjar spräcka hål på mer och mer för varje dag. Men fortfarande känner jag att jag gör saker bara för att tillfredställa andra runt omkring mig,

även om jag borde tänka mer på mig själv ibland.

Jag är ingen perfekt människa och har mina defekter, precis som vilken annan människa som helst.

Vissa saker behöver jag jobba med hos mig själv och jag vet att det alltid kan bli bättre.

Vanligtvis brukar jag aldrig vara såhär privat i bloggen, men idag behövde jag skriva av mig. Love!